älskade pappa
Bilden togs några veckor efter operation, där man tog bort ca 70% av cancern.
Varje dag som går så saknar jag så mycket efter att få krama pappa och låtas att inget hemskt har hänt.
1 och halvt år har man stått ut med massorvis sjukhusbesök, ibland kunde det vara varje dag i början. Sen nästan en helt år fick man visats i sjukhus/sjukhemmet varje dag.
Vaje dag var inte alls roliga, man fick sitta o se hur pappa förändras från de glada pappa till en dödsjuk pappa som bara ligger o drunkar i sin egen saliv.
Det var så sjukt att cancern upptäckas just i Berlin, Tyskland.. Inte här i Sverige, dom säger de var bara hjärnblödning (stroke) sen blev dom paff att Tyskland upptäckte cancer efter pappas affärresa och han fick ep-anfall.
Varje dag var kämpigt pga pappa bråkade med allihopa i familjen och sade massa sårade ord och han var allmänt egoiskt person.. Innan var han alltid hjälpsam och älskade att göra massa saker med oss allihopa. Cancern gjorde han blev en helt annan person men mot mig var han lika snäll o mysig pappa som han har alltid varit och ännu bättre. Han sade hela tiden att han förstod mig hur jag har känt mig hela min uppväxt att vara utanför i familjen.
Ca 4-6 månader innan han gick bort började han inte kunna gå helt för att han har blivit förlamad ena halvan av kroppen. 4 månader innan han dog satt han rullstol men kunde gå men sen gick det så snabbt att efter en månad fick han sitta heltid på rullstolen sen blev det värre så han blev sängliggades.
Hans pyske blev som ett barns sinne. Resten av familjen klarade inte att umgås/ta hand om honom så jag fick ta nästan all ansvaret att ta hand om honom när han hade en 3-5 årings sinne. Jag har jobbat med barn i 2-9 årsålder och han betedde sig nästan likt som 2-5 åring! Fick säga nej och förklara saker för honom. Måste liksom uppfostra honom lite pga han gjorde saker bara för att han ville som en barn brukar göra tex att gå ivägen för folk eller göra andra saker. En gång när man var besök på sjukhuset ville han knuffa sig med ena benet som han kunde använda till entrén och blockera folk som ville gå ut. Jag sade att han fick inte göra det men han tittade på mig helt oförstånende och gjorde det igen om igen. Det händer ibland att han säger att han vill sitta där o där fastän han satt redan på rullstol o sade att han var trött på att stå.
Det var jobbigt att tänka massa saker som han var en barn och att se denna person var ju min PAPPA! Att ens pappa är som ett barn! Han var ju min hjälte förut men nu fick man ta hand om honom.
Hälsade på honom och var med honom hela tiden när man slutade skolan. Han dog precis samma dag som jag skulle börja 3e året på gymmasiet. Nästan hela min 2e året var jag med pappa varje dag, träffade inte kompisar nästan alls under veckan för att jag ville inte svika pappa men på helger träffade man alltid vänner o gjorde massa saker.
17 augsti kom man hem från Lövhagen efter har varit där i 3 veckor och se en pappa som låg och sov hela tiden. Han var jättesjuk i lunginflammation och hade skyhögt feber och han hade haft det i nästan 6 dagar innan man kom hem. Läkaren har sagt att han kommer att dö samma natt som han fick lunginfl + feber men han klarade sig tills jag kom.
Glömmer aldrig när jag har suttit vid pappas sida helt ensam i 3 timmar och när mamma kom in efter har låtit mig sitta ensam med pappa för att jag skulle få egentid med honom. Pappa råkade vakna upp första gången på 4 dagar!! Mamma ställde vid den sida som pappa tittade och sade
- Johanna är hemma igen! Johanna är här hos dig på andra sidan!
Medan jag stod upp o klappade på andra sidan och han hade känsel på denna sidan. Sen sade jag på teckenspråk
-Jag är hemma! Hemma!
Pappa kämpade att luta mot mig och tittade mig i ögonon och han gjorde det typ 1 minuter men det kändes som evighet sen kramade han min hand helt svagt.
Sen somnade han..
7 timmar senare dog han efter har kämpat mot lunginfl + skyhögt feber i 6 dagar. Läkarna sade att han borde ha dött samma dag när han blev sjuk. Men han gjorde det inte.
Han gick bort 18 aug 2008 vid två-tre tiden på tidigt morgonen.
Operation hjälpte inte alls de 70% cancern som man tog bort växte igen och var i samma storlek nästan en och halvt månad efter. Strålningen funkade bara i ca 2 månader sen började cancern växa igen så sattas cellgiftbehandling in men den funkade inte alls.
Han hann vara med allt som Elin klarade att göra, konfamation, ta körkort, ta studenten och få jobb. Med mig hann han bara med se mig ta EUmoppekort, konfamation.. Resten missade han... Med Evelina har han missat allihopa..
Nu snart ska jag ta studenten och han kan aldrig vara med och se mig springa ut ur skolan som jag har kämpat med i fyra år.
Minns att när jag var ca tio år och var så rädd för döden och rädd att jag skulle förlora min föräldrar. Åtta år senare besannas min mardröm..
Vila i fred min älskade Pappa! <3
Tack för dina kommenterar!
Kommentarer
Martina
Sorgligt, tack för jag fick träffat honom innan! Kommer att aldrig glömma din far! <3
2010-05-25 
14:56:08
| 
Paula
vilka starka ord!! rös igenom nästan hela inlägget. Du är en riktigt Riktigt stark tjej som inte tar Nån skit!! Det impas mig väldigt mycket, då jag är helt tvärtemot och suger in allt sånt som du bara putsar av dig. Och att du fanns där för din pappa skulle jag aldrig tveka om att du skulle göra! Du är verkligen en fin människa , en Fin vän som ALLA borde få känna, men inte bara det utan också ta hand om det man får av dig! Kraaamar i massor!! <3
Emelie
måste säga att jag blev tårögd av att läsa det där! riktigt fint skrivet.
linda
ååå finner inga ord. så sorgligt, du är en underbar dotter som gjort allt du kunde.
Jinna
Urk, det känns verkligen i halsen. Det säger hur mycket du älskar honom, genom att orka med allt. Fint skrivet!
Trackback